lycklig.. men ensam?
Galen helg. Det är allt jag kan säga, helt allvarligt. Fredagen var jäääättemysig, var med Alex & det var verkligen inte en dag försent! Saknat den prickalurven.. Vi tog igen en massa & har lovat dyrt & heligt att det inte ska 2år tills vi ses igen denna gång. Jag uppskattar verkligen ärliga, genuina människor - det blir riktigt tydligt när man träffar ett prakexemplar (som Alex).
Jag har tyvärr märkt att vissa av mina vänner inte är så helt & fullt, som jag trott. Man brukar ju säga att det är äkta vänner som finns där när du har det svårt.. men det verkar oftare vara tvärtom faktiskt! Jag har haft massa vänner som jag kunnat ringa när jag mått dåligt, behövt stöd, de har låtit mig prata & varit urgulliga. En del av dem har uttryckt åsikten att jag borde brutit upp med Tommy mycket tidigare än vi gjorde. Men nu, nu när jag är verkligt lycklig, glad, sprudlande & njuter av livet till fullo - då har nån enstaka smält in i bakgrunden snarare än att dela min lycka & vara glad för min skull. Jag vet inte riktigt varför men jag antar att de känner bättre angående sina egna liv om någon i deras närhet har det "sämre". Det tycker jag definerar en riktig vän - att glädjas åt deras framgångar & lycka. Klart det inte alltid är kul att höra om hur bra ens vänner har det hela tiden om man inte är 100% nöjd med sin egen tillvaro, men nån måtta får det väl vara? Jag har inte varit singel sedan jag var 15år gammal - låt mig ha roligt? Jag vet att jag är intensiv & eventuellt lite "för mycket" ibland men kom igen.. tjur på grönbete liksom, man måste få springa av sig.
Sedan tycker jag förstås att mina vänner ska "säga ifrån" om de tycker jag går över gränsen eller spårar ur på något sätt. Men så länge jag är glad, inte gör något som skadar mig eller någon annan kan ni väl unna mig det? Johan tex diggar ju inte alltid allt jag gör, men han skrattar mest åt mig & är glad för att jag är så glad. Det är den Erika han vill att jag ska vara, den Erika han blev bästa vän med för massa år sen. Han finns alltid, toppar som dalar & bara hänger med i svängarna - vilket är underbart! Jag gör ju detsamma för honom. Min bästa, bästa vän. Jag ser det som en självklarhet - varför gör inte alla det?
Jag är iaf grymt glad & lycklig över de många bra, bra vännerna jag har! Som tur är överväger de bra med 90 mot 10.
hmmm... det där är ju knepigt förstås... vänner, som finns eller inte finns beroende på vart man är i livet. Jag upplever annars att vännerna mest är där när man mår bra och är glad och att det är svårare att hitta stöd om det är jobbigt. Det är då dom rätta vännerna finns där och orkar ta det på sig. Men det kanske är som du säger- ett släkte som lever på att det finns dom som har det sämre och när man inte mår skit längre utan är glad då är det inte lika roligt längre... det är ju himla tråkigt om det är så egentligen... tragiskt... Jag tycker ju själv att det är roligare att vara med vänner som är glada och lyckliga än ledsna... Skönt att du iallafall har en bästa vän som ställer upp för dig oavsett och du för honom... :-)
Jo de är klart svårt att få vissa att ställa upp när det är knepigt Också men det finns ändå en förståelse. Säger man att allt är skit för tillfället så kommer de inte direkt säga åt dig att hålla käft & vara glad även om de kanske inte alltid förstår eller Vill prata när man behöver.
Tyvärr upplever jag att många inte gillar just förändringen, från ledsen till glad. När man liksom "går om" dem (eller de upplever det iaf), de är kvar i sitt liv, vad det nu innebär, men jag är med om en stor, stor positiv upplevelse. Vilket jag tror skapar avundsjuka många gånger istället för "vad kul att det går bra för henne/honom".
Tyvärr.
