Happily ever after. . .

Inte en bra vecka. Fy. Jag mår skit, verkligen skit. Kommer knappt ut, pratar inte med mina vänner eller min familj. Skit. Nu kommer det, det stora feta, jag vill dö-fallet. Helvetes jävla skit.

Jag är jättesugen att ringa Frida & hänga med ikväll trots allt. Fast jag vet att det är dåligt, mkt dåligt. Det var länge sen jag var såhär.

Jag har sträckt ut men inte så tydligt, det vet jag. Rebecca finns ju där, som alltid. Men jag behöver tyvärr någon här. Behöver titta på film med någon, vara med någon. Kan inte vara ensam såhär. När jag mår dåligt, så drar jag mig undan, vilket jag vet suger. Jag vill göra något åt det men det är förbannat svårt.
Och Tommy kan jag inte vända mig till, längre. Jag har egentligen aldrig kunnat det, han har aldrig förstått. Han har aldrig riktigt förstått. När jag inte klarade av att gå till skolan blev han arg, gjorde det värre. Då ljög jag. Jag vet att det var fel men jag klarade inte av, att när jag mådde som sämst, mådde skit, hade ångest över huvudet, att han skulle bli arg, han gjorde det värre. Han gjorde precis det mina föräldrar gjorde innan de förstod. Så jag förklarade, berättade allt jag hade berättat för mina föräldrar. Berättade allt min psykolog sa att han behövde veta, berättade på det sättet hon tyckte var bäst. Jag försökte. Dessutom var han ju med mig mer, såg mer än mina föräldrar & jag tyckte han skulle förstå, stötta mer. Men han klarade inte av det. Kanske för att han ville ha mig perfekt, kanske för att han inte orkade, psykiskt att "ta hand om" mig. Jag vet inte, men det sårade mig något fantastiskt. Det var jättejobbigt. Och kanske den största anledningen till att jag hade det så svårt i vårt förhållande, jag vet inte. Fy. Nu babblar jag.

Äsch, fuck it.