Happily ever after. . .

Jag får en del klagomål. Dålig uppdatering osv osv.

Så är det. Jag skriver när jag behöver. Jag skriver i min bok (tack mamma!!) när jag behöver tänka, få ordning på alla tankar. En sak som stör mig.. jag har levt som på låtsas här på Malta, sol och vin varje dag osv osv. Jag är glad att jag tagit tag i skolan och körkortet, surt att det inte vart tidigare - men så tänker jag inte. Jag tänker framåt och nu ska jag ta tag i detta.
Jag är ung, fyller 22 om 5 månader, jag har inte bråttom, men det är stressande. Det är stressande att ha en massa saker man vill ha gjorda såsom körkort, utbildning, jobb.. Jag har ett grymt privatliv, pojke, vänner - och jag älskar mitt jobb. Det är krävande men det är bra, mycket bra. Jag älskar mina kollegor - de är mina sanna vänner. Och jag älskar mina kunder, att hjälpa dem, få tacksamhet tillbaka... Att hjälpa människor är verkligen min grej - oavsett vad det gäller.

Men jag tänker mycket nu.. Vad vill jag. Vad vill han. Vad vill V I ? Livet är knepigt.
Det är ett stort steg att bo utomlands - okej för ett tag och sen drar man hem till Sverige. Men jag kan inte det, vill inte, jag har min grabb. Jag kan inte kräva att min grabb följer med till Svea bara sådär. Det positiva med Malta, eller London eller var - engelska gäller. Men om jag skulle kräva att han följer med till Svea - då är det for life. Du lär dig inte ett språk i ett främmande land (bara det tar ju minst ett år) för att stanna för en kort period. Ska man lära sig Svenska/Holländska/Spanska eller liknande så måste det vara för en längre, lång, period.

Jag vet inte. Jag lever typ i limbo. Och det stressar mig. Sån är jag... Jag är en trygghets- hemmamänniska.. ! Oavsett var jag bor så vill jag ha mitt bo, mitt hem.. min grotta, min säkerhet..

Jag babblar, som alltid.

Nu ska jag städa lite och njuta. Njuta av varje minut, varje dag.

I slutändan - at the end of the day -- jag mår bra.

Jag har mina svåra stunder fortfarande men de är tillfälliga och mest när jag inte "skött mig". Mycket har hänt på senaste tiden, jag har tagit ett par steg. Jag och P har pratat mycket, framtiden, livet, vad jag vill, vad han vill  -  vad VI vill osv.

Så, i Mars börjar jag plugga. Distans förstås. Jag börjar i Mars, med bara två kurser.. Jag har inte pluggat på ett par år så jag börjar lite lugnt med två kurser jag verkligen gillar. Det ska bli roligt!
Jag börjar lugnt, funkar min disciplin (som alla vet är svag ;)) så fortsätter jag. Men jag ser fram emot att använda hjärnan mer, plugga, skriva, läsa - lära mig !! Det ska verkligen bli roligt. Ett av mina stora problem i skolan har varit själva miljön, omgiven av dumma människor som ställer samma frågor 10 ggr om medan jag velat gå vidare, veta mer, lära mer.. Här har jag inte det problemet! Jag kan göra min grej, plugga så hårt som jag vill. Det bästa är att jag kan planera detta själv - jag får göra detta hur snabbt jag vill. Och det är underbart.

Sedan. Jag har bokat in mina två första körlektioner !!! Äntligen !!!!! Min gud.. jag älskar tanken av att kunna bara ta en bil, dra, köra.. ! Jag är en känslomänniska och att ta en bil, en massa musik, en vän eller fler och bara dra.. Det är underbart. Jag har velat ha körkort väldigt länge, tyvärr var det en hel del tjafs med min familj, körkortet som min bror fick, bilen mamma köpte osv osv. Så jag blev bara trött på det. Sedan ändrade de reglerna så att alla som är handledare måste gå nån jävla dagskurs?!! Vad i helvete? Så jag pallade inte i Sverige.
Men här - 10-15 Euros för en timmes lektion ?! Och - de hämtar mig varsomhelst, lämnar mig varsomhelst, jag behöver aldrig åka till en körskola! Det är perfa och billigt! Så nu kör vi. Jag och P ska ha körkort innan vi lämnar denna ö.

Jag har mycket mer, vill prata om mycket mer. Men nästa gång :)

Puss !

Tråkmåns - det är jag.

Iallafall bloggmässigt. Jag skyller på att jag varit sjuk de senaste dagarna.. Har fått något magvirus eller nåt. Kräks, feber och grejer. Idag är det bättre kräkmässigt men har fortfarande feber och mår uselt.

Min doktor var precis här. När jag gick ner för att möta honom vid porten bad han mig ta hans doktorväska i hissen då han aldrig åker hiss - han har fobi. Okej - killen är ingen psykolog men ändå.. bli behandlad av en doktor med hissfobi (klaustrofobi) ? Knas.
Iallafall - jag är tydligen inte den enda med denna sjukdom, det går tydligen runt nåt nu. T.om. läkarens dotter som är i Sverige har detta tydligen. Kul.
Det blir inget jobb för mig imorgon men på torsdag ska jag tillbaka. Jag smittar dock fortfarande så det blir ingen närkontakt eller hångel.. Förutom med P då, men han har ju redan alla mina bakterier.

Nu ska jag kurera mig och vänta på att min pojk kommer hem. Att vara hemma sjuk är trist.

Och förstås så hade jag fel.

Pascal hörde mig tala om det tidigare ämnet och blev lite sur. "Du kan inte veta, man ska aldrig säga aldrig" och sådana saker - det vanliga ni vet. Jag tänkte inte särskilt mkt på det, det är en såndär sak man säger till sin flickvän när hon är orolig/ledsen. Och jag känner Pascal - han gör allt för att göra mig glad, så är det.

Men.
Sedan kom det som fick mig att reagera - "Det jag känner för dig kände jag aldrig för henne, det är så annorlunda."
Jag tänker inte jämföra mig med hans flickvän som han hade i 10 år efter knappt ett år ihop - det vore bara dumt. Men det är inte första gången han säger något i den här stilen. Jag vet hur han var med henne och jag vet hur han är med mig. Men jag tror förstås inte att det handlar om mig eller henne - det handlar om honom, att han har mognat osv osv. Det gör mig ändå glad, han planerar ett liv med mig såsom han aldrig gjorde med henne.
Jag är så glad att jag har honom. Han tar hand om mig och stöttar mig något otroligt..

Nu ska jag titta på Sjätte Sinnet (Bruce Willis är med!!) och kramas med min pojk.

Ciao..

Människan (eller så är det kanske bara jag?) fungerar rätt konstigt.

Jag älskar Pascal och vårt liv tillsammans - vi har haft det lite skakigt ett tag, pga en massa saker, min historia, hans, små dumheter.. Men allt är bra nu och jag njuter verkligen av att vara hans, att bo ihop, att ha träffat hans familj, att han kommer med till Sverige över jul osv. Allt känns verkligen jättebra.

Men tro inte jag ballar ur för att han inte vill ha barn?
Ja jag vet - ni behöver inte få panik. Jag vill Inte ha barn, inte på en MASSA år. Det är inte det.
Men.. det stör mig. Ibland ingenting, ibland jättemkt. "Jättemkt" brukar ofta inträffa i svaga ögonblick eller när berusad. Vilket är otroligt korkat. Ni vet i Amerikanska serier (Vänner, Sex and The City) när folk (tjejer) gör slut för att de inte ser någon "framtid" och jag har alltid tyckt att det är jättekorkat - vem säger att han är "The One" anyway? Bara njut av er kärlek och se vart tiden tar er, allt kan förändras, och varför avsluta en sån fin kärlek för något sådant?
Men nu känner jag lite samma sak.. Jag vet att oddsen att vi är ihop såpass länge är väldigt små och att denna fråga antagligen aldrig kommer att bli aktuell, jag är bara 21. Det är nånting som stör mig med ordet "aldrig" dock. Jag menar, när jag var 16 och tillsammans med Tommy fantiserade jag ändå om giftermål, "happily ever after" och barn med honom - det är vad man (jag) gör när man är kär. Jag vill ha de där fantasibilderna.. och det stör mig att jag inte kan få ha dem.

Jag vet att detta är superlöjligt - men så är det. Dessutom, han var tillsammans med sitt ex från 18-19 år tills de var typ 30.. Och inga barn, inga ringar, nada. (Vilket jag förstås är glad över.) Det har förstås inte med saken att göra men i slutändan så vill jag inte att det ska bli så för oss.
Jag vill (och ja, det är otroligt och knepigt och jag är ung och bla bla bla) vara med honom för alltid (väldigt länge) och leva mitt liv med honom, uppleva allt med honom.

Nu babblar jag igen. Det är jättelöjligt och dumt men ibland blir det knepigt. Ett par vänner till oss är gravida (barndomsvän till Pascal) och han sa något om hur konstigt det känns att de ska ha barn och att det är hans första vän som får barn osv.. Och sedan skrev han typ "är det vi som står på tur?" och mitt hjärta tog ett litet skutt, inte för att jag vill vara näst på tur men för att han vill ha barn med mig. Fast jag vet att han inte vill. Gah. Störigt.

Ringar, förlovningar, giftermål är vackert, underbart men att vilja ha barn med någon - det är höjden av kärlek. Det finns inget vackrare än att vilja ha barn med någon - man kan inte skilja sig från sina barns pappa, man kan aldrig dumpa sina barns pappa.. Barn är för livet och tanken att någon inte vill ha de med en fastän de säger att de älskar en och vill göra allt för en känns.. konstigt.

Nej nu räcker det.

Dusch och sedan middag med min älskade grabb och våra gravida, underbara vänner.. :)

Just nu orkar jag inte.. Det är för mycket.

Min barndomsvän är död. Kunde jag vara med på begravningen? Nej.

Fick jag skit på jobbet? JA! Jävla 2 timmars möte och jag vet inte vad.. Jag kämpar mig igenom, "de har stora krav för att de vill (och tror) att jag pallar det". Tack för förtroendet men sluta vara på mig så!!!

Min farfar har dött. Min älskade Farfar. Våra sista år ihop var så vackra, fulla med kärlek och nya upplevelser ihop.. Han blev som en ny Farfar för ett par år sedan.. Så häftigt!! Över 70 år och beredd att acceptera allt och alla, visa kärlek och ändra sin uppfattning om allting. Så Jäkla Häftigt!!!!!!!
Att vara så öppen och modig vid den åldern.. Det är så beundransvärt..

Jag orkar inte skriva om det. Även såhär, nån vecka efter.. Jag har gråtit mig utmattad dag efter dag. Men jag orkar inte skriva om det nu. Han är för speciell - för ball. För älskad.
Jag är så så tacksam för de sista åren vi fick ihop - de var så fantastiska.
Och jag är STOLT att jag varje gång vi sågs, varje gång, berättade det för honom.

Jag älskar dig Farfar Bertil !!

Lite varning för detta inlägg.. Sorgligt.


Livet är rätt tungt för tillfället. Jag hade en tung vecka för ett par veckor sen - en väns mamma dog på måndagen, det var begravning på tisdagen som sög förstås.. Sedan på Onsdagen är jag hemma och hänger vid datorn när en av mina äldsta barndomsvänner ringer som jag inte hört av på ett tag (jävla Malta..) .. jag kände på mig, jag vet inte. Vi pratade iaf och han berättade att en gemensam vän till oss gått bort.

En vän jag känt sedan jag var typ.. 13 år. Vi tillbringade hela somrarna ihop på Grönan, dummade oss, spelade spel, åkte karuseller, Fritt Fall men mest.. en massa prat, ret, bråk, kärlek och vänskap. Efter ett par år tog vi oss bort från Grönan och blev vänner på riktigt. Med åren blev jag vän med en massa av hans vänner som blev mitt gäng, mina bästa vänner, mina grabbar..
Strunt samma. Vi var vänner, mycket länge. Vi var ibland mer som syskon, vi tjafsade mycket, retades en massor.. Han var knepig, konstig och rolig, glad, harmlös, mkt barnslig och generös. Ibland gjorde han mig TOKIG och jag ville bara slå till honom! Ibland blev jag orolig och frågade honom, trots våra bråk och allt.. tycker han om mig? (Jag och mitt oroliga, osäkra jag.)

Och det underbara.. ? Han tittade alltid på mig som om jag vore korkad "ja, vadå? Jag älskar ju dig, vi är polare." Och så tyckte han att jag var jättelöjlig att jag ens tänkte tanken - vi var ju vänner. Varje gång så värmde det mitt hjärta.. nåt så fantastiskt mkt. Han kramade mig och tyckte jag var jobbig - och det var superhärligt det också.

Man blir inte så irriterad, galen och frustrerad på någon om man inte verkligen älskar dem. Och jag älskade honom, hela irriterande, arroganta, knäppa, roliga, barnsliga, töntiga, glada han..

Jag kan tyvärr inte närvara på begravningen - och det sårar mig djupt.
Men jag är där i hjärtat, mitt bland mina vänner och gråter, sörjer honom ihop med dem..

♥♥♥

Japp, då blir det flytt igen! Jag har haft lite tjafs med min landlord, han tycker jag ska betala 600€ för något som har gtt sönder - efter ÅTTA år. Suck. Han påstår att jag har haft sönder den, efter 4 månader, men icke. Så nu har vi väl kommit överens om att jag flyttar och han behåller min deposit på 400€. Han tycker att jag ska lägga de 200€ på bordet när jag flyttar men eh, nej. Aja, han har ingenting emot mig, han må bli sur men jag bryr mig inte.

Så, nu då?

Jag lever på Pascals (& roommate Florians) barmhärtighet & flyttar in hos dem. Jag & Pascal har ju som sagt redan planerat att flytta ihop i oktober i en ny lägenhet, så varför inte börja nu? Dessutom har de ju ett extrarum (inte för att jag kommer bo där!) men lägenheten är lite dyr för dem så mitt bidrag, om än litet, kan ju inte skada. Det låter kanske konstigt men jag är jättelättad, väldigt mycket ångest har försvunnit från mina axlar, min pengasituation är inte lika illa längre, jag slipper flytta fram & tillbaka (vilket jag hatar, hatar, hatar - skilsmässobarn?!) & jag tycker verkligen om att bo med Pascal, numera officiellt.

Så imorgon blir det att packa ihop allt, allt & jag har mer än vad man kan tro - 10månader.. Ikväll känner jag för att fira lite - så jag ska bjuda min grabb på middag ute. Jag har ju tjänat ett par hundra euros på detta & Pascal förtjänar det.

Thats it. Ciaooo!

Ja, kärlek. Jag måste ju säga att jag funnit kärleken, DEN kärleken. Visst, jag är ung och en massa saker kan hända. Men såhär har jag inte känt förut. Det är smärtsamt, förtärande, läskigt, underbart, fantastiskt, förvånande och bara.. ah så rätt. Jag och Pascal har haft våra turer, det har inte varit så mycket lugn. Jag har varit jävligt knepig, i vissa fáll en rentav dålig flickvän. Jag antar att jag fortfarande har mina svårigheter att lita på personer och öppna mig. Men det är löst, vi har kommit ut på andra sidan, lite omtumlade men okej.

Och det är då jag inser, vilken stor och stark kärlek detta är. Vi har gått igenom 3 världskrig ihop, men i grund och botten har vi inte tvivlat - det är vi. Visst har det varit jävligt jobbigt, särskilt för Pascal. Men det är verkligen.. fantastiskt, efter såhär kort tid. Jag har växt upp, insett så mycket, tagit ansvar för så mycket med mig själv - för honom. Jag säger inte detta på ett anti-feminitiskt sätt men hans kärlek och vår relation har tvingat mig att ta tag i mycket. Väldigt mycket av det jag har behövt möta med mig själv var verkligen på övertid.

Han har lärt mig så mycket. Jag är verkligen tacksam för hans kärlek, stöd, omtanke, intelligens och humor - han får mig alltid att le. Och jag inser mer och mer att detta verkligen är kärlek, jag menar, han är inte ung och dum, han förväxlar inte känslor för kärlek eller liknande. Han vet. Och han vet att han älskar mig, väljer mig.

Det kommer jag alltid vara tacksam över. Honom.

Nej, nu ska jag vara social istället för nostalgisk.

Godnatt..

Haha, min mamma är bäst! Som jag nämnde är jag hemma för en blixtvisit i mitten av augusti.. Min mor sände mig just mailet nedan;

 

“ This is your personal secretary calling from Brussels.

 

Here comes your schedule for Friday the 13 of August in Stockholm.

Kl 09.15 hos barnmorskorna på Södermalm, Barnängsgatan 21. Tel 08-616 47 13

Kl 16.00 hos Synsam på Hammarby allé 107, tel 08-644 61 60

 

Tandläkaren har stängt tom 9 augusti men jag har skickat mail och frågat om tid.

 

Kramelikram

 

______________________________________                                                                  
Madeleine Sjöstrand
Managing Director “

 

Söta, härliga, coola mams!

PUSS

Hallå,

 

Jag tänkte väl att jag skulle börja blogga så smått. Jag fick en väldigt fin anteckningsbok av min mor och började skriva direkt – och som vanligt var det väldigt skönt. Jag gillar ju att skriva! Så då kom lusten att skriva lite här också.

 

Som de flesta vet så bor jag ju på Malta sedan 5 Oktober, alltså snart 10 månader! Wow, tiden går fort.. Jag sa ju när jag flyttade hit, att jag skulle stanna minst, minst 6 månader – annars skulle det inte kännas ”ordentligt”. Och nu sitter jag här, 10 månader senare och tycker att tiden har flugit förbi.. och utan några planer på att lämna denna lilla ö.

 

I början när jag kom bodde jag med Olle, en sötsak från Umeå. Efter 5 månader dock hittade jag en egen lägenhet och flyttade. Jag har hittat en grabb, Pascal (han finns med i bloggen sen tidigare om jag inte minns fel), vi är iallafall tillsammans och hard and heavy som man säger. Pascal har varit med mig till Sverige en snabbis i Maj och träffat hela familjen! Och jag planerar att följa med honom till Holland i Oktober, jag vill träffa hans nära och kära samt se var min älskade kommer ifrån. Sedan hoppas vi på att få ta över en lägenhet från ett par vänner i slutet av Oktober. Den ligger bra till (nära Pascals jobb), har en takterrass med riktigt häftig utsikt över Sliema och bort till Valletta, egen hiss direkt in i lägenheten samt att den är väldigt prisvärd! Och mysig förstås. Så den hoppas vi på, annars får vi hitta någon annan, men bo ihop vill vi iallafall. Vi tillbringar varenda dag och natt tillsammans, hos mig eller hos honom men betalar just nu för två lägenheter, rätt onödigt.

 

Ja ja, det var väl allt nu, en liten update. Jag är i Svea 13-15 aug, fick inte ledigt mer..! Har ju ett bröllop den 14e som är väldigt viktigt för mig. Men om någon vill ses får ni hojta till på FB eller smsa min maltesiska telefon, +356 99192229.

 

Håll utkik – det kommer mera!

 

Xxx

E

Fan. Jag ar sa galet fast i denna manniska. Det ar lite knasigt. Nar denna helg ar over kommer vi ha traffats varje dag i 10 dagar. Och sovit ihop 8 natter. Laskigt men jag trottnar liksom inte.. Konstigt!

Men jag ar sa lycklig. Jag bryr mig inte om nanting sa lange jag ler. Faktiskt. Alla fragar mig om P hela tiden, jag var ju ratt negativ i borjan, och jag svarar och de analyserar, som flickor gor. Men jag har sagt, jag bryr mig inte om nagot, sa lange jag ar glad. Och det ar jag, han gor mig glad. Han far mig alltid att le. Alltid.

Nu klagar han pa att jag ar osocial, vilket ar sant! Men jag sprudlar av gladje, jag kan inte hjalpa det!!

Och den 21 mars kommer mamma - da ar min lycka komplett. En vecka av massa prat, vin, ost, langa promenader och skratt!!!!!!

Puss Heeej!

Shit.

Sitter här med denna pojke. Denna gamla holländska pojke. Och han får mig att känna saker, känna glädje så som ingen annan på mkt länge. Farligt. Men underbart då han känner samma, om inte mer.

Galet.

Nej, nu måste jag pussas ganska mkt mer. Han får mig galen, i hjärta och överallt!

Puss Sverige.

Tjaa! Fick min forsta lon igar.. :) Inte mkt, då det bara var en vecka & ett sälj men ändå. Har inte hämtat ut checken än dock. (Man får checkar här nere, kul!) Jag har aldrig haft en check forut, knappt sett en ens. Men men, detta land är ju lite efter..

Igår var det ju tjejmiddag - mkt trevligt!! Tontigt dock for grabbarna hade middag i min lght (alltså två våningar ner!) så vi gick ner vid 12 & festade lite med dem innan vi gick ut. Kul kväll- jag dansade en del!! Träffade också en maltes som Frida känner, Keith! Riktigt trevlig kille. Han ska hämta mig om typ 5minuter, vi ska käka & sedan ska han lära mig Kite surfing. Galet. Vi får se hur det går, jag vill bara vara i havet. Det är sol & varmt idag, fast det blåser lite.. Olle & några andra grabbar är PÅ JOBBET! Suck. Men men, de hade några samtal att ringa så..får väl hoppas de får sälj så att det är värt det!

Idag Mamma & Pappa så lyssnar jag på denna. http://www.youtube.com/watch?v=gS9aY41G9EQ&feature=fvst & denna. http://www.youtube.com/watch?v=rPog5eyzTmw Och drommer mig bort till Tänndalen, knastrande sno & nypistade backar. Jag onskar (som alltid) att ni kunde vara här & uppleva allt med mig.. Vi har en kille på kontoret, Joakim, som är typ 45år som flyttade hit for ett år sen. Nu har hans dotter på 19 foljt efter & hans fru kommer snart. Varfor gor inte ni så?


Saknar er iaf mer än ni forstår-- ni är allt!!

Nu måste jag rusa. Ha en underbar lordag i Sthlm.
PUSS

Jag kan inte sova. Och nu när jag inte kan sova så tänker för mkt, eller kan jag inte sova för att jag tänker för mkt? Jag vet inte.
Men nånting är det & jag känner mig jävligt dum. Jag trodde saker skulle bli på ett visst sätt men nu verkar det inte bli som jag trodde.. Jag vet inte om jag överreagerar eller ej men det har gjort mig väldigt ledsen, iaf för stunden. Jag vet att det inte är en stor grej & att jag knappt kommer komma ihåg det om ett par timmar. Men det hjälper inte just nu.

Det viktigaste nu är att få flytta, till nya lägenheten, mitt hem. Jag behöver mitt hem nu. Jag vill stänga in mig, vill kunna vara mig själv & bara vara. Jag behöver få andas ordentligt.

Nu ska jag kolla film "The Boy In The Striped Pyjamas" - verkar väldigt bra.

(Mamma & Pappa- oroa er inte. It's just one of those days. Men jag saknar er mer än nånsin idag.)