Happily ever after. . .

Människan (eller så är det kanske bara jag?) fungerar rätt konstigt.

Jag älskar Pascal och vårt liv tillsammans - vi har haft det lite skakigt ett tag, pga en massa saker, min historia, hans, små dumheter.. Men allt är bra nu och jag njuter verkligen av att vara hans, att bo ihop, att ha träffat hans familj, att han kommer med till Sverige över jul osv. Allt känns verkligen jättebra.

Men tro inte jag ballar ur för att han inte vill ha barn?
Ja jag vet - ni behöver inte få panik. Jag vill Inte ha barn, inte på en MASSA år. Det är inte det.
Men.. det stör mig. Ibland ingenting, ibland jättemkt. "Jättemkt" brukar ofta inträffa i svaga ögonblick eller när berusad. Vilket är otroligt korkat. Ni vet i Amerikanska serier (Vänner, Sex and The City) när folk (tjejer) gör slut för att de inte ser någon "framtid" och jag har alltid tyckt att det är jättekorkat - vem säger att han är "The One" anyway? Bara njut av er kärlek och se vart tiden tar er, allt kan förändras, och varför avsluta en sån fin kärlek för något sådant?
Men nu känner jag lite samma sak.. Jag vet att oddsen att vi är ihop såpass länge är väldigt små och att denna fråga antagligen aldrig kommer att bli aktuell, jag är bara 21. Det är nånting som stör mig med ordet "aldrig" dock. Jag menar, när jag var 16 och tillsammans med Tommy fantiserade jag ändå om giftermål, "happily ever after" och barn med honom - det är vad man (jag) gör när man är kär. Jag vill ha de där fantasibilderna.. och det stör mig att jag inte kan få ha dem.

Jag vet att detta är superlöjligt - men så är det. Dessutom, han var tillsammans med sitt ex från 18-19 år tills de var typ 30.. Och inga barn, inga ringar, nada. (Vilket jag förstås är glad över.) Det har förstås inte med saken att göra men i slutändan så vill jag inte att det ska bli så för oss.
Jag vill (och ja, det är otroligt och knepigt och jag är ung och bla bla bla) vara med honom för alltid (väldigt länge) och leva mitt liv med honom, uppleva allt med honom.

Nu babblar jag igen. Det är jättelöjligt och dumt men ibland blir det knepigt. Ett par vänner till oss är gravida (barndomsvän till Pascal) och han sa något om hur konstigt det känns att de ska ha barn och att det är hans första vän som får barn osv.. Och sedan skrev han typ "är det vi som står på tur?" och mitt hjärta tog ett litet skutt, inte för att jag vill vara näst på tur men för att han vill ha barn med mig. Fast jag vet att han inte vill. Gah. Störigt.

Ringar, förlovningar, giftermål är vackert, underbart men att vilja ha barn med någon - det är höjden av kärlek. Det finns inget vackrare än att vilja ha barn med någon - man kan inte skilja sig från sina barns pappa, man kan aldrig dumpa sina barns pappa.. Barn är för livet och tanken att någon inte vill ha de med en fastän de säger att de älskar en och vill göra allt för en känns.. konstigt.

Nej nu räcker det.

Dusch och sedan middag med min älskade grabb och våra gravida, underbara vänner.. :)