Happily ever after. . .

Ja, kärlek. Jag måste ju säga att jag funnit kärleken, DEN kärleken. Visst, jag är ung och en massa saker kan hända. Men såhär har jag inte känt förut. Det är smärtsamt, förtärande, läskigt, underbart, fantastiskt, förvånande och bara.. ah så rätt. Jag och Pascal har haft våra turer, det har inte varit så mycket lugn. Jag har varit jävligt knepig, i vissa fáll en rentav dålig flickvän. Jag antar att jag fortfarande har mina svårigheter att lita på personer och öppna mig. Men det är löst, vi har kommit ut på andra sidan, lite omtumlade men okej.

Och det är då jag inser, vilken stor och stark kärlek detta är. Vi har gått igenom 3 världskrig ihop, men i grund och botten har vi inte tvivlat - det är vi. Visst har det varit jävligt jobbigt, särskilt för Pascal. Men det är verkligen.. fantastiskt, efter såhär kort tid. Jag har växt upp, insett så mycket, tagit ansvar för så mycket med mig själv - för honom. Jag säger inte detta på ett anti-feminitiskt sätt men hans kärlek och vår relation har tvingat mig att ta tag i mycket. Väldigt mycket av det jag har behövt möta med mig själv var verkligen på övertid.

Han har lärt mig så mycket. Jag är verkligen tacksam för hans kärlek, stöd, omtanke, intelligens och humor - han får mig alltid att le. Och jag inser mer och mer att detta verkligen är kärlek, jag menar, han är inte ung och dum, han förväxlar inte känslor för kärlek eller liknande. Han vet. Och han vet att han älskar mig, väljer mig.

Det kommer jag alltid vara tacksam över. Honom.

Nej, nu ska jag vara social istället för nostalgisk.

Godnatt..

Fan. Jag ar sa galet fast i denna manniska. Det ar lite knasigt. Nar denna helg ar over kommer vi ha traffats varje dag i 10 dagar. Och sovit ihop 8 natter. Laskigt men jag trottnar liksom inte.. Konstigt!

Men jag ar sa lycklig. Jag bryr mig inte om nanting sa lange jag ler. Faktiskt. Alla fragar mig om P hela tiden, jag var ju ratt negativ i borjan, och jag svarar och de analyserar, som flickor gor. Men jag har sagt, jag bryr mig inte om nagot, sa lange jag ar glad. Och det ar jag, han gor mig glad. Han far mig alltid att le. Alltid.

Nu klagar han pa att jag ar osocial, vilket ar sant! Men jag sprudlar av gladje, jag kan inte hjalpa det!!

Och den 21 mars kommer mamma - da ar min lycka komplett. En vecka av massa prat, vin, ost, langa promenader och skratt!!!!!!

Puss Heeej!

Shit.

Sitter här med denna pojke. Denna gamla holländska pojke. Och han får mig att känna saker, känna glädje så som ingen annan på mkt länge. Farligt. Men underbart då han känner samma, om inte mer.

Galet.

Nej, nu måste jag pussas ganska mkt mer. Han får mig galen, i hjärta och överallt!

Puss Sverige.

Har nog insett att jag har starkare känslor för en viss person än jag tidigare trott. Eller vågat erkänna för mig själv, jag vet inte vilket.. Detta är första gången jag har känslor för någon som är helt obesvarat. Jag gillar det inte.


(Jag vill ju bara vara bra nog för dig...)

Jag hade tänkt skriva ett till irriterat inlägg. Om hur irriterad/trött/sur jag är på Andreas - helt befogat dessutom. Men nej, jag har läst igenom min blogg sen i januari & då har det ju funnits en del skrivet om honom. Om alla mina fjärilar, förväntningar & vad jag trodde han var för en person. Jag måste ju säga att allt stämmer, helt klockrent. Jag kan verkligen hitta folk som passar mig. Han är en riktigt stjärna. Med tanke på att vi umgås ungefär hela tiden så kan man ju dra slutsatsen att han gillar att hänga med mig med. Haha. Nej men det blir bara bättre & bättre.. Promenader, hänga i solen, skojbråka, kolla filmer, äta middagar.. Många sms & interna grejer. Vi har kul helt enkelt. Att han är gammal & trött irriterar mig ibland.. men vad gör man? ;)

Nej, jag gillar den killen starkt. Och jag är riktigt glad över att han är min vän. Han får mig att må bra. (Och jag är glad att jag får vara hans vän, att jag får göra honom glad.) Han är übermysig & får mig alltid att känna mig fin, söt, uppskattad.. ja, bra helt enkelt. Fast han inte är så verbal (vilken man är det?) så visar han det. Och alla vet ju, actions speak louder than words.

Så jag antar att Caroline & Hanna ska ha lite credd också.. Haha!

Nu ska jag sova. Utan Andreas.. tråkigt! Fast nu slipper jag vara StoraSkeden. Jag slipper ligga vaken, uttråkad utan att våga röra mig i rädsla att väcka honom..! Tjohej! (Fast jag kommer sakna alla pussar & kramar.. Hmm!)

Jag börjar bli trött på detta nu. Jag får typ 1000frågor just nu om jag är singel, hur ditten & datten ligger till, vem jag ligger med, vem är han, var inte du kär i Tommy, varför vill du in i ett nytt förhållande så fort? Och så vidare. För det första är det ju rätt korkat att utgå från min blogg & tro att det är hela sanningen. Det är väl ungefär 5% av mitt liv som ens glimtar fram i den här bloggen - annat går ju inte. För det andra, ja jag är singel. Och nej, jag vill inte in i ett nytt förhållande. Jag trivs som singel, jag trivs ensam. Dessutom tror jag inte att någon skulle tjäna på att rusa in i något nytt efter ett såpass intensivt förhållande som jag hade med Tommy. Om jag blir kär igen kommer jag självklart vilja vara med den personen - men vem skulle inte vilja det? Ja, jag dejtar, men inget med några stormande känslor, än. Jag träffar lite vem jag vill & tycker om vem jag vill. Men inget exklusivt från vare sig mig eller någon annans håll. Men jo, självklart vill jag bli kär & att någon blir kär i mig. Det är ju en underbar känsla! Dessutom är jag väl egentligen en förhållande-tjej, jag vill ha någon att skämma bort, ta hand om.. vill ha den där speciella personen som alltid får mig att le, självklart. Det betyder inte att jag jagar det dock, det måste ni väl inse?
Ja, sedan kan det nog se ut som jag dejtar allt & alla just nu. Så ligger det dock inte till. Jag har nästan bara killkompisar & många av er verkar missta dem för dejter, ragg eller ligg. Och för att komma in på den frågan, nej jag ligger inte runt. Jag ligger inte med vemsomhelst, det har jag aldrig gjort. Jag & Tommy kände varann i 8månader innan vi låg - & då var jag ändå stormande kär! Så det kan ni ju lägga ner att tro på en gång. Självklart är sex sjukt viktigt & jag tror inte man kan bli 100% kär utan det men det betyder inte att man hoppar i säng med vemsomhelst. Och i det fallet så märker man verkligen vem som känner mig & inte.

Tommy då? Jo självklart saknar jag honom. Och han mig. Men just nu tjafsar vi mest, pga massa missförstånd, mest från min sida. Jag saknar min bästa vän & allt annat. Jag vill inte (&inte han heller) bli tillsammans igen, absolut inte. Sedan har ingen av oss stängt några dörrar för framtiden. Han var min familj under flera år & sådant försvinner inte bara. Tommy kommer alltid finnas i mitt liv.. & i mitt hjärta. Jag hoppas han blir lycklig & hittar det han söker i livet - han om någon behöver det! Ring the Alarm..

Så, nu kan ni sluta fråga. Den dagen jag träffar någon seriöst, har starka känslor osv så kommer det definivt märkas! Jag håller aldrig tillbaka känslor - punkt.

Happy day! En skön morgon.. faktiskt. Vaknade tom innan väckarklockan som ringde 5:30.. Helt otroligt!! Dessutom har jag fått sova lite mer inatt, det behövdes! Matlådan är redan fixad- blir lasagne med Erikas SpecialSallad! Mums..! Ser fram emot lunchen redan nu. Ikväll ska jag träna, hoppas jag mår bättre än igår. Sedan imorgon ska jag äta middag med Nicklas på Sonjas Grek på Söder. Ser fram emot det - var ett tag sen vi sågs & det har hänt väldigt mycket sen dess! God mat & en massa rödvin - typiskt oss, eller hur Nicklas? ;)

Nästa vecka smäller det också! Andreas kommer hem. Jag har inte längtat, alls. Inte alls sett fram emot detta! Jag är dock väldigt glad över att han vill träffa mig så fort.. Samma kväll som han kommer hem, kommer han åka till syrran eller polarna? Nej, han vill träffa mig! Hihi, jag är så fjantigt glad så att det nästan är löjligt. Jag har en middag inplanerad samma kväll där jag hade tänkt hänga med sent, men nu gör jag så att jag äter middag direkt & går tidigt. Sedan har jag en liiiten present till Andreas också.. eller det är nog mer en present till mig kanske, den ska iaf bo hos honom.
Det tråkiga är att vi inte lär ses nånting nästa helg. Vi har onsdagen, sedan jobbar han tydligen mycket & sedan kommer hans föräldrar ner till Stockholm för att fira hans systers födelsedag. Så onsdagen är nog den enda dagen vi har på nån vecka- trist! Men så länge han är i landet så är det ju genast bättre än att lalla runt i Asien.. Jaja, nu har vi ju tiden för oss. Jag ska inte stressa sötnöten!

Nu är det frulletajm! Ha en grym dag - jag ska tillbringa dagen i Handelsrummet med alla aktiemäklare.. I like!

Sedan tycker jag definitivt det är dags för Andreas att komma hem nu. Har gått massa veckor nu & jag är redo att han ska "burst my bubble"! Jag vet att jag totalidoliserar & han kommer säkert komma hem & inte alls vilja träffa mig lika mycket som jag vill träffa honom men.. vill fortfarande att han kommer hem nu! Det räcker nu tycker jag. Fast helst när denna vecka är slut dock, kommer ha sjukt kul & dessutom vara jättetrött så.. :)

Har inte pratat med honom på ett tag nu, vilket är trist! Jag vet ju att han har det jättebra & njuter för fulla muggar. Skulle dock vilja prata med honom ändå.. vilket är smått omöjligt då han ligger 7timmar före.

Nej fy nu ska jag sluta prata om den där pojken . Han lär ju ha ett ego högre än Eiffeltornet när han kommer hem!! Jag bara matar honom med komplimanger.. (vilket han förtjänar, sötnosen!!)

Jag borde verkligen sluta skriva så öppet. Jag har fått lite "problem" på senaste pga bloggen. Jag står för allt jag skriver & jag skriver inget man inte skulle kunna få veta med en enkel fråga, faktiskt. Jag föredrar att vara helt ärlig & om någon känner sig förorättad på något sätt så tycker jag att man säger det. En killkompis (bekant, dejt? vem vet) hörde av sig i helgen (onykter förstås) & var jätteledsen. Han sa att han hade läst min blogg & halvflippade väl lite. Tydligen tycker han mycket mer om mig än vad jag har förstått. Vi har gemensamma vänner & har varit bekanta i en massa år men först nu börjat umgås. Tydligen så har jag missat något iaf. Så jag satt någon timme med honom i telefonen i lördagsnatt där han sa allt ifrån att han "hatade" mig till att han älskade mig. Kallade mig baby, gumman konstant & påstod att han gått ifrån FHM-festen för min skull. Även fast jag verkligen inte har rätt att bli det så blev jag irriterad.

För det första, kalla mig inte baby, jag är inte din baby & definitivt inte en av dina småbrudar du kan charma & slänga bort. (han ligger en hel del denna kille)
För det andra, påstå inte att du gör något för min skull. Du valde att gå därifrån, jag bad dig inte (visste inte ens om att han var där!) & jag skulle aldrig ha bett dig heller. Jag är inte en svartsjuk person för 5 öre & jag tror verkligen inte på att begränsa människor. Människan är fri, vi är alla individer & gör våra egna val. Ingen annan har rätt att säga åt dig vad du ska göra, oavsett er relation.
För det tredje, du älskar mig? Seriöst, släng inte runt sådana termer, helt allvarligt. Om du tycker om mig seriöst så förstör du ju det "seriösa intrycket" genom att slänga runt sådant. Det ger ett väldigt omoget intryck samt förstärker känslan av att du bara fyllesnackar. Man tar liksom ingenting du sagt på allvar när du kläcker ur dig sånt där.
För det fjärde, ring inte & säg hejdå för att du ska "dö" när du åker bil bara för att få en reaktion. Visst förstår jag att det här var mycket alkoholen som pratade, men ändå. Dels så skämtar man inte om sånt, det är inte kul. Sedan är det bara fjantigt att provocera en reaktion på det sättet & jag reagerade bara tvärtom.

Det "tråkiga" är att jag verkligen tycker om den här killen. Jag ringde dagen efter & tänkte vi skulle prata igenom det... men fick inte så mycket respons. Nu känns det bara som att det ligger på hans bord. Vill han reda ut & prata om det så är han välkommen. Jag förstår om han skäms & vill han glömma det här så kan jag göra det också. Men säg någonting iaf, skicka ett sms om det är jobbigt att snacka om. Nånting!

Jag ska träffa ChristopherRobin på torsdag. Jag vet faktiskt inte hur smart det är, är väl egentligen inte så genomtänkt! Vi har sagt att vi ska käka middag hos honom, men det är väl allt som är bestämt. Dels så måste vi prata, lösa allt som varit. Det finns så mkt gammalt groll, missförstånd & tjafs emellan oss. Jag har försökt prata med honom tidigare men antingen har han inte lyssnat eller så har han bara blivit arg & hetsat emot. Så vi har liksom aldrig löst något.. & jag vet att han har mått rätt kasst över hur det blev mellan oss. Sedan vet jag inte.. han har lagt en del kommentarer som verkar indikera att han vill göra nåt utöver vänskap. Jag vet inte. Han har varit rätt elak mot mig, sårat mig rätt hårt & ändå ger han mig skit hela tiden, som att jag är djävulen & han är en ängel. Vilket jag inte tror han är medveten om att han har gjort..

Som man hör har vi en del att lösa... Samtidigt kan man ju kanske undra varför vi inte släpper varandra? Jag har väl svårt att släppa nån som inte gillar mig eller vad man ska säga.. Vill liksom inte skiljas on bad terms. Äh jag vet inte. Vi kanske lever på gamla meriter? I början, innan allt skit, så hade vi ju jättemysigt & trevligt. Sedan föll det isär rätt hårt men.. Jag har helt enkelt noll koll.

Men i slutändan kanske det inte spelar någon roll? Det är faktiskt över ett år sen vi umgicks..

Pratade med Andreas idag igen. Blev en halvt ordentlig pratstund faktiskt. Vanligtvis hinner vi bara med 3minuter ungefär.. Förstås bestod stora delen av samtalet om oss, söta ord, var vi står lite, vad som kommer hända när han kommer hem.. Det var det första helt ordentliga vi har haft så nu är det klart iaf.. Haha, vi ska inte prata om vår situation hela tiden faktiskt! Jag blev iaf varm i hjärtat. Han är riktigt fin alltså.. äkta guldklimp!! Så oavsett vad det blir av det här ska han finnas i mitt liv. Det är sådana killar man alltid borde träffa ("dejta" som han säger, isch, hatar det ordet), sådana killar som, även om det inte funkar så är de värda att "behålla". Som vänner eller dylikt.

Tillbaka till ämnet. Han läste min blogg iaf, jag fick liiiite panik, haha. Man vet ju aldrig, man kanske skrämmer karln.. Han blev inte skraj utan berömde mig istället för hur öppen jag är. Han diggar det tydligen & "borde lära sig av mig". Sedan förklarade jag väl att det enda man kan säga i det här läget är att man vill ses mer & lära känna varandra bättre, thats it. Vill inte att han ska tro att jag friar eller så.. Jag blir ju rätt intensiv när jag tycker om nån. Sedan har jag förstått att han har svårt att släppa in nån nära, har tydligen fått en del smällar.. Jag har anat detta tidigare men han sa det rakt ut idag, "det där med många dejter & jag är ett känsligt ämne". Vilket är helt okej, som sagt, inget frieri på gång. Sedan är jag inte så himla orolig på den punkten faktiskt, vi har en väldigt öppen dialog & det är såpass avslappnat när vi ses så ser inte det som något "hinder" alls.. Skönt att veta allt nu, exakt var han står & vad som kommer hända när han kommer hem. Nu kan jag slappna av & låta dessa veckor springa förbi..

Nej, nu ska jag äta tårta. En barntårta som gjordes till pappas födelsedag men som ingen äter! Till det ska jag bada. Själv. Tråkigt.

Det här går ju bara inte. Andreas kom in på msn nu igen & vi pratade. Fjärilarna & det lyckliga (fjantiga) smajlet är tillbaka. Smitten - thats me. Han är ju bara för fin.. Säger fina saker, är urgullig mot mig.. Fan. Nu kan jag ju inte släppa det här inte alls. Så avslutar han med att fråga om jag vill följa med nästa år..

Smärta. Kom hem nu.

Min hjärna går på högvarv. Jag kan inte sluta tänka på Andreas efter vårt samtal. Fan. Han tände nåt hopp som jag redan släckt & fick mig att gå igång på en massa grejer som är helt onödigt. Med tanke på att jag mått skit i två dagar (gömt mig i min grotta mest) så kom vårt snack precis i rätt (fel?) tid. Darn. Dessutom var jag hos Annika idag, hade verkligen inte tänkt nämna Andreas alls men.. Vi började prata om drömmar & om Calle & vad han representerar, bla bla bla. Tror ni inte människan frågar om Andreas, om vi pratat, hur det känns, osv. Suck!! Det hjälper ju inte direkt. Jag promenerade hem (& då tänker man ju inte) & väl hemma frågar ju förstås mamma om vad vi pratat om & så fort jag nämner att vi pratat om mina Calle-drömmar så frågar hon om Andreas! Vad pågår?!!
Sedan blev det förstås en lång diskussion. Om vilka människor jag umgås med, vilka slags människor jag skulle behöva omge mig med, vad jag attraheras av.. Ja men ni vet sånt där snack. Och mor kläcker ur sig "om du känner att Andreas är en sån person & värd att satsa på får du väl försöka ta i det när han kommer hem". Tack mamma. Plantera det fröet i mitt huvud. Jag vill inte. Jag vill inte tänka sådär. För jag vet, vet vad som händer när jag tänker för mkt. Särskilt på pojkar som inte är i närheten - JAG IDOLISERAR!! Titta bara på drömmarna om Calle? Det är min storebrors kompis som han känt sedan grundskolan men vi har aldrig umgåtts. Vi hade jättekul på brorsans fest i somras, men thats it. Men i mina drömmar är han nån slags superhjälte, räddar mig hela tiden & är hela tiden mindre & mindre sig själv & mer & mer "Erikas idealman/HollywoodHjälte". Väldigt udda I tell you. Så skulle jag träffa Calle igen nu så skulle det nästan bli tvärtom - nån slags besvikelse. I mina drömmar höjer han ju alltid mig till skyarna.. haha! Så ni kanske hajar hur mkt jag kan idolisera?
Vilket är varför jag inte, inte vill att mamma eller Annika planterar dessa tankar i min skalle. Det är fortfarande 4veckor tills han kommer hem & mycket kan hända. Jag vill bara hålla i verkligheten, den tiden vi hade var underbar, på alla vis. Han tycker detsamma men det finns liksom inte mycket mer. Gah! Jag blir tokig. Dumma tanter jag har omkring mig. Darn.

Pratade med Andreas idag. Vi har mailat & sådär innan förstås men det blir inte riktigt samma sak, mer "hur har du det? jo jag har det bra". Hmm. Det har iaf varit trevligt att han har hållt kontakten trots att han är på sin superunderbarafantasiäventyrs-resa som han har planerat så länge & längtat efter. Det är ändå stort. Vi pratade lite allmänt men kom sedan förstås in på oss.. Spelar egentligen ingen roll vad vi sa men.. han har tydligen tänkt på mig en hel del & velat träffa mig, saknat mig & sådär. Vilket var underbart att höra. Det är så lätt att tänka en massa dumheter & vrida, vända & analysera varje stund vi haft tillsammans, varje ord, kram, puss, sms.. Det har inte riktigt gått så långt än, jag har försökt att inte tänka på honom alls, mest låtsats som om det regnar.. Dessutom så vet jag ju att han är på sitt livs resa, ett stort äventyr & jag förväntade mig inte riktigt att finnas med i hans tankar, kanske i periferin men inte mer än så. Det gjorde mig iaf jätteglad.. & nu saknar jag honom ännu mer. Fan.
(Jag skulle kunna skriva i evigheter om hur kul vi har tillsammans, hur mysigt det är, hur många interna skämt vi har & om hur det känns som om vi har känt varann jättelänge. Det ska jag inte göra, sjukt ointressant för alla andra plus att jag bara kommer sakna honom ännu mer. Jag bara längtar till slutet av Februari, typ.. massor!)

Helkväll på gång! Haha, njae, inte direkt med tanke på min helg, gash. Men jag har hört ryktas om god mat, tända ljus & Margaritas (!!).. Den där Fredrik vet hur en (min?) slipsten ska dras. Känns knasigt hur bra vi känner varann, det liksom smög sig på.  :)
Det blir iaf middag. Sedan vet jag inte vad han har i åtanke men jag kan kanske ana. Fuling. Lite störigt att jag börjar kl8 imorgon, hade varit trevligt att kunna ha en lugn & mysig morgon. Verkar dock som att jag får vara glad för det lilla jag får för tillfället, han lär ju gifta sig närsomhelst nu. Suck. Varför sätter jag mig i dessa situationer? Men faktiskt, skitsamma. Jag är glad & mår väldigt bra när jag är tillsammans med honom & än så länge har hjärtat inte krossats nånstans så det är lugnt. Jag vet att jag på väg mot en klippavsats men jag väljer att inte bry mig om det. Dock måste jag utreda varför alla jag umgås med är minst 27 år.. Lillgammal någon?

5veckor går rätt fort, eller hur? Har iofs inte ens gått en vecka än & det känns som evigheter. Asch, jag ska inte tänka på det, punkt. Angående det så blev Frida jättechockad när hon hörde att vi inte legat, haha. Hon verkar glömma att jag inte ligger med folk.. Ja menar, titta bara på min egenvalda torka. Vem utsätter sig för det frivilligt? Suck. Jag får dock sluta prata sex så mkt, folk verkar få helt fel intryck. Nybliven singel som pratar sex jämt - klart de tror jag ligger runt! Men nej alltså, I dont.

Nu måste jag rusa. Kolla in imorgon igen för att se om jag har dött. Varför är nånting "fel", dumt alltid så så underbart?

Det värker i hjärtat. Faktiskt, hur knasigt det än låter. På måndag ska jag på middag hos Fredrik (utan sambo tyvärr!) & jag kan verkligen inte bärga mig!! Jag har saknat honom mer än jag velat erkänna. Även fast jag fick träffa honom natten innan han åkte så har det verkligen varit för lång tid.. Jag försöker verkligen förstå vad som har hänt mellan oss, men jag förstår inte.. Vi har känt varann i över 1år, haft ständig kontakt & träffats när vi kunnat. Men nu, nu kommer det. När han ville ha mig, vara min, nej då var man inte det minsta intresserad, bara stängde dörren & gick, lämnade honom kvar. Nu har det hänt nåt, med oss båda tror jag, ett nytt plan av .. ja nånting. Sedan kan man ju fråga sig varför vi båda håller i varann så hårt fast vi båda haft (har) förhållanden mellan varven? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.. Med Fredrik kan jag ju inte prata heller då han vägrar ge mig raka rör..han verkar lika förvirrad han! Men det är ju definitivt något när jag vet mer än hans sambo, han öppnar sig mer för mig, prioriterar mig över henne i vissa lägen. Äh, jag vet inte.. det tar på mig så jävligt & jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Nu ska jag iaf sova. Vilket är jättesvårt & dessutom tråkigt utan Andreas..