Happily ever after. . .

Ja, kärlek. Jag måste ju säga att jag funnit kärleken, DEN kärleken. Visst, jag är ung och en massa saker kan hända. Men såhär har jag inte känt förut. Det är smärtsamt, förtärande, läskigt, underbart, fantastiskt, förvånande och bara.. ah så rätt. Jag och Pascal har haft våra turer, det har inte varit så mycket lugn. Jag har varit jävligt knepig, i vissa fáll en rentav dålig flickvän. Jag antar att jag fortfarande har mina svårigheter att lita på personer och öppna mig. Men det är löst, vi har kommit ut på andra sidan, lite omtumlade men okej.

Och det är då jag inser, vilken stor och stark kärlek detta är. Vi har gått igenom 3 världskrig ihop, men i grund och botten har vi inte tvivlat - det är vi. Visst har det varit jävligt jobbigt, särskilt för Pascal. Men det är verkligen.. fantastiskt, efter såhär kort tid. Jag har växt upp, insett så mycket, tagit ansvar för så mycket med mig själv - för honom. Jag säger inte detta på ett anti-feminitiskt sätt men hans kärlek och vår relation har tvingat mig att ta tag i mycket. Väldigt mycket av det jag har behövt möta med mig själv var verkligen på övertid.

Han har lärt mig så mycket. Jag är verkligen tacksam för hans kärlek, stöd, omtanke, intelligens och humor - han får mig alltid att le. Och jag inser mer och mer att detta verkligen är kärlek, jag menar, han är inte ung och dum, han förväxlar inte känslor för kärlek eller liknande. Han vet. Och han vet att han älskar mig, väljer mig.

Det kommer jag alltid vara tacksam över. Honom.

Nej, nu ska jag vara social istället för nostalgisk.

Godnatt..