Happily ever after. . .

Min hjärna går på högvarv. Jag kan inte sluta tänka på Andreas efter vårt samtal. Fan. Han tände nåt hopp som jag redan släckt & fick mig att gå igång på en massa grejer som är helt onödigt. Med tanke på att jag mått skit i två dagar (gömt mig i min grotta mest) så kom vårt snack precis i rätt (fel?) tid. Darn. Dessutom var jag hos Annika idag, hade verkligen inte tänkt nämna Andreas alls men.. Vi började prata om drömmar & om Calle & vad han representerar, bla bla bla. Tror ni inte människan frågar om Andreas, om vi pratat, hur det känns, osv. Suck!! Det hjälper ju inte direkt. Jag promenerade hem (& då tänker man ju inte) & väl hemma frågar ju förstås mamma om vad vi pratat om & så fort jag nämner att vi pratat om mina Calle-drömmar så frågar hon om Andreas! Vad pågår?!!
Sedan blev det förstås en lång diskussion. Om vilka människor jag umgås med, vilka slags människor jag skulle behöva omge mig med, vad jag attraheras av.. Ja men ni vet sånt där snack. Och mor kläcker ur sig "om du känner att Andreas är en sån person & värd att satsa på får du väl försöka ta i det när han kommer hem". Tack mamma. Plantera det fröet i mitt huvud. Jag vill inte. Jag vill inte tänka sådär. För jag vet, vet vad som händer när jag tänker för mkt. Särskilt på pojkar som inte är i närheten - JAG IDOLISERAR!! Titta bara på drömmarna om Calle? Det är min storebrors kompis som han känt sedan grundskolan men vi har aldrig umgåtts. Vi hade jättekul på brorsans fest i somras, men thats it. Men i mina drömmar är han nån slags superhjälte, räddar mig hela tiden & är hela tiden mindre & mindre sig själv & mer & mer "Erikas idealman/HollywoodHjälte". Väldigt udda I tell you. Så skulle jag träffa Calle igen nu så skulle det nästan bli tvärtom - nån slags besvikelse. I mina drömmar höjer han ju alltid mig till skyarna.. haha! Så ni kanske hajar hur mkt jag kan idolisera?
Vilket är varför jag inte, inte vill att mamma eller Annika planterar dessa tankar i min skalle. Det är fortfarande 4veckor tills han kommer hem & mycket kan hända. Jag vill bara hålla i verkligheten, den tiden vi hade var underbar, på alla vis. Han tycker detsamma men det finns liksom inte mycket mer. Gah! Jag blir tokig. Dumma tanter jag har omkring mig. Darn.