Happily ever after. . .

Lite varning för detta inlägg.. Sorgligt.


Livet är rätt tungt för tillfället. Jag hade en tung vecka för ett par veckor sen - en väns mamma dog på måndagen, det var begravning på tisdagen som sög förstås.. Sedan på Onsdagen är jag hemma och hänger vid datorn när en av mina äldsta barndomsvänner ringer som jag inte hört av på ett tag (jävla Malta..) .. jag kände på mig, jag vet inte. Vi pratade iaf och han berättade att en gemensam vän till oss gått bort.

En vän jag känt sedan jag var typ.. 13 år. Vi tillbringade hela somrarna ihop på Grönan, dummade oss, spelade spel, åkte karuseller, Fritt Fall men mest.. en massa prat, ret, bråk, kärlek och vänskap. Efter ett par år tog vi oss bort från Grönan och blev vänner på riktigt. Med åren blev jag vän med en massa av hans vänner som blev mitt gäng, mina bästa vänner, mina grabbar..
Strunt samma. Vi var vänner, mycket länge. Vi var ibland mer som syskon, vi tjafsade mycket, retades en massor.. Han var knepig, konstig och rolig, glad, harmlös, mkt barnslig och generös. Ibland gjorde han mig TOKIG och jag ville bara slå till honom! Ibland blev jag orolig och frågade honom, trots våra bråk och allt.. tycker han om mig? (Jag och mitt oroliga, osäkra jag.)

Och det underbara.. ? Han tittade alltid på mig som om jag vore korkad "ja, vadå? Jag älskar ju dig, vi är polare." Och så tyckte han att jag var jättelöjlig att jag ens tänkte tanken - vi var ju vänner. Varje gång så värmde det mitt hjärta.. nåt så fantastiskt mkt. Han kramade mig och tyckte jag var jobbig - och det var superhärligt det också.

Man blir inte så irriterad, galen och frustrerad på någon om man inte verkligen älskar dem. Och jag älskade honom, hela irriterande, arroganta, knäppa, roliga, barnsliga, töntiga, glada han..

Jag kan tyvärr inte närvara på begravningen - och det sårar mig djupt.
Men jag är där i hjärtat, mitt bland mina vänner och gråter, sörjer honom ihop med dem..

♥♥♥