Happily ever after. . .

Blir så så sjukt svårt när du säger allt det där jag har behövt höra så länge. Jag har nog gett upp på oss, innerst inne. Men jag klarar inte av att släppa, inte än..

Som jag sa, jag skulle kunna bli tillsammans igen endast pga din familj. Elof, Malin, Jocke, Gun, Karin, Steffe.. tom dina jekla kusiner! Jag älskar dem galet & tanken på att inte vara deras svärdotter, syster, vän längre gör mig mer ont än jag själv ens kan förstå.. Jag vet att ingen tror på oss, alla bara skrattar & ler när jag säger att det är slut - "äsch, ni kommer bara bli ihop igen!". Ett tag gjorde det mig sur, men sen, varför då? De ser ju tydligen att vi inte kan släppa varann, inte kan låta bli, inte kan sluta umgås, älska varann. Sen om de skrattar åt oss på ett dåligt sätt, fuck it. Deras problem.

Du & jag i den där lägenheten, det är min dröm, min största största dröm! Jag har fantiserat om det så länge, längtat.. Nu står lägenheten där & du med öppna armar, beredda att välkomna mig. Jag tvekar, det gör jag. Du ska få bevisa en himla massa & gå på knäna för att få mig, för jag är så bra. För när det gäller, när det är du & jag, då ger jag allt jag är, hela min existens för din lycka! Det vet du. Ta vara på det, alltid.

Hjärnan må säga vad den vill, mitt hjärta, min varelse & min kropp skriker efter dig & kommer nog alltid göra det. Så djupt rotad i mig finns du, bara du. Fan, det här var inte meningen.. Ville ju bort, göra slut-slut, men det verkar inte gå.


Så nära får ingen gå..