emptiness
Jag är så jävla tom. Min bästa bästis, min älsklings Johan.. Han har gjort det otroliga. Han har aldrig, aldrig svikit mig eller gjort nåt dumt, aldrig. Vi har haft nåt smågnabb nån gång men bara rörande vem som ringer vem mest eller små dumma pojkgrejer han gjorde när han var 17 år. För det första är han världens finaste kille med ett enormt hjärta, skulle aldrig göra en fluga förnär. Och definitivt inte mig.
Jag brukar ha svårt att "förstå" att människor tycker om mig. Det har aldrig varit fel på mitt självförtroende men har haft svårt att ta in att människor utanför min familj verkligen kan tycka om & älska mig. Med Johan har jag aldrig tvivlat. Fast han inte alltid är världens mest verbala kille så har han alltid få mig att känna mig omtyckt, älskad & uppskattad. Vilket i sin tur har lett till att jag alltid varit trygg med honom, trygg nog att vara mig själv at all times + att berätta allt, allt för honom. Ingen vet lika mkt som Johan. För jag har alltid litat på honom till 1000 & vetat att han behåller allt för sig själv.
Men nu, flera år senare, är det smått raserat. I somras berättade jag det värsta nånsin för honom. Jag hade gjort bort mig rejält, gjorde ett sjukt stort misstag som jag har betalat dyrt för. Det var nog den värsta dagen i mitt liv. Ingen, ingen utanför min familj vet om detta -.förutom Johan. Honom litade jag på.
Nu har han berättat det här för en vän till oss. Jonas, som jag känt ännu längre än Johan faktiskt. Han är en bra vän & han står mig nära men jag vill inte att han ska veta detta, ingen ska veta detta. Dessutom är han rätt osmidig at times.. Jag fick reda på att han visste detta genom att han kläcker ur sig det framför en massa vänner, mitt i en fest ungefär. Slap in the face. Jag dog. Jag skojar inte, mitt hjärta stannade ett par sekunder. Det har hänt mig en gång, jag vet hur det känns.
Och nu vet jag inte hur jag ska reagera. Har smsat med Johan (han har inte ens haft vettet att ringa upp & be om ursäkt på riktigt) & han är jätteledsen förstås. Enda anledningen att han pratade med Jonas är tydligen för att han var så orolig för mig, vilket jag förstår. Det var min djupaste botten & han såg hur förstörd jag var. Men desto större anledning att behålla det för sig själv då.. eller?
Jonas har också bett om ursäkt (VIA SMS ÅTERIGEN!! SUCK) & tar på sig hela skulden. Vilket jag uppskattar & faktiskt inte trodde. Han brukar inte alltid ta så allvarligt på andras känslor.. Men med båda är det jag som tagit kontakt, krävt förklaringar. De har bara smsat & svarat. Inget telefonsamtal, inte kommit förbi.
Jag sitter här & gråter. Min bästa vän, var är han? Jag vet inte. Allt jag trodde om honom har gått i kras. Även om jag vet att han fortfarande går att lita på, alla gör misstag, han gjorde det inte för att vara elak - tvärtom. Men jag vet inte.. jag har aldrig litat på nån som jag litat på honom. Det är en blixt, en jävla orkan från en babyblå himmel med hjärtformade moln.
Jag är inte ens arg. Jag vill inte bråka, jag bråkar inte, det är verkligen inte min grej. Dessutom är det här verkligen inte något jag vill ska förstöra/påverka negativt mellan oss. Men samtidigt vill jag att han ska förstå vidden av vad han gjort, förstå hur djupt han har sårat mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill att han verkligen ska anstränga sig, fan krypa i stoftet, jag kommer förlåta honom oavsett, vilket han vet. Jag vet inte.. känns som om han borde anstränga sig mer. Fast jag vet exakt vad som kommer hända.
- Vi pratar - jag förklarar varför jag är ledsen/arg
- Han kommer förstå & be om ursäkt
- Jag kommer gråta & säga hur mkt han betyder
- Han kommer säga samma tillbaka, se sjukt ledsen ut, skämmas & krama mig
- Jag kommer förlåta & vara SammaGamlaGladaErika
- .. jag kommer fortf vara ledsen & känna att det var otillräckligt efteråt.
Kommentarer
Trackback
