Happily ever after. . .

Jag är sjukt tjatig. Jag kan verkligen inte släppa den där pojken. Jag släpper det ordentligt emellanåt, "det är bara två veckor", inga problem. Sedan pratar vi & så är han sådär jääääävla fin som bara han är & jag faller igen, hårt. Han bara går rätt in i hjärtat på mig, galet. Jag har iaf bjudit honom på min studentskiva, ja jag vet att jag är liten. En gamling som Andreas vill säkert inte komma men jag vill iaf att han ska känna sig välkommen. Han vet ju hur liten jag är men det känns ändå illa att bjuda en 26+ på min studentskiva, haha. Känner mig sååå liten. Kusin Kristoffer är iofs 29år & har tjatat om att få komma i ett år nu.. haha. Han vill nog egentligen bara ligga med mina tjejor, vilket han lyckats med tidigare, så varför inte? ;)

Andreas verkar iallafall vara på samma sida som jag. Jag hoppas han är det & det verkar onekligen som det.. Jag är bara så jävla skraj att det skiter sig innan det ens blivit något. Förväntningarna är igenom taket just nu.. Underbara man. Gash.

Haha, mamma kom precis in. Frågade en massa om Tommy, hon bryr sig ju väldigt mycket om honom också. Sedan frågade hon vad Andreas tycker om allt detta. Alltså, jag förstår att det kan se knasigt ut att jag umgås med mitt ex medan jag "träffar" Andreas (svårt att träffa någon som är i Asien) men det är faktiskt inte något "fel". Vi är vänner & Tommy vet att jag tycker massa om Andreas. Äsch, strunt samma. Ni fattar. Och om Andreas skulle ha något problem med det så skulle han ju säga någonting. Så öppna är vi ändå med varandra.

Jag känner mig superfjantig. Jag kan bara tänka på honom just nu. Tänker igenom våra konversationer, vad han sa, vad han menade, hur det kommer bli.. Dagdrömmer som om jag vore Bert själv. Ut ur mitt huvud! Darn. Jag tycker inte om att känna mig fjantig, känner mig som en riktig brud, vilket jag aldrig brukar.
Nej nu måste jag sluta. TöntErika.