Happily ever after. . .

Och förstås så hade jag fel.

Pascal hörde mig tala om det tidigare ämnet och blev lite sur. "Du kan inte veta, man ska aldrig säga aldrig" och sådana saker - det vanliga ni vet. Jag tänkte inte särskilt mkt på det, det är en såndär sak man säger till sin flickvän när hon är orolig/ledsen. Och jag känner Pascal - han gör allt för att göra mig glad, så är det.

Men.
Sedan kom det som fick mig att reagera - "Det jag känner för dig kände jag aldrig för henne, det är så annorlunda."
Jag tänker inte jämföra mig med hans flickvän som han hade i 10 år efter knappt ett år ihop - det vore bara dumt. Men det är inte första gången han säger något i den här stilen. Jag vet hur han var med henne och jag vet hur han är med mig. Men jag tror förstås inte att det handlar om mig eller henne - det handlar om honom, att han har mognat osv osv. Det gör mig ändå glad, han planerar ett liv med mig såsom han aldrig gjorde med henne.
Jag är så glad att jag har honom. Han tar hand om mig och stöttar mig något otroligt..

Nu ska jag titta på Sjätte Sinnet (Bruce Willis är med!!) och kramas med min pojk.

Ciao..

Människan (eller så är det kanske bara jag?) fungerar rätt konstigt.

Jag älskar Pascal och vårt liv tillsammans - vi har haft det lite skakigt ett tag, pga en massa saker, min historia, hans, små dumheter.. Men allt är bra nu och jag njuter verkligen av att vara hans, att bo ihop, att ha träffat hans familj, att han kommer med till Sverige över jul osv. Allt känns verkligen jättebra.

Men tro inte jag ballar ur för att han inte vill ha barn?
Ja jag vet - ni behöver inte få panik. Jag vill Inte ha barn, inte på en MASSA år. Det är inte det.
Men.. det stör mig. Ibland ingenting, ibland jättemkt. "Jättemkt" brukar ofta inträffa i svaga ögonblick eller när berusad. Vilket är otroligt korkat. Ni vet i Amerikanska serier (Vänner, Sex and The City) när folk (tjejer) gör slut för att de inte ser någon "framtid" och jag har alltid tyckt att det är jättekorkat - vem säger att han är "The One" anyway? Bara njut av er kärlek och se vart tiden tar er, allt kan förändras, och varför avsluta en sån fin kärlek för något sådant?
Men nu känner jag lite samma sak.. Jag vet att oddsen att vi är ihop såpass länge är väldigt små och att denna fråga antagligen aldrig kommer att bli aktuell, jag är bara 21. Det är nånting som stör mig med ordet "aldrig" dock. Jag menar, när jag var 16 och tillsammans med Tommy fantiserade jag ändå om giftermål, "happily ever after" och barn med honom - det är vad man (jag) gör när man är kär. Jag vill ha de där fantasibilderna.. och det stör mig att jag inte kan få ha dem.

Jag vet att detta är superlöjligt - men så är det. Dessutom, han var tillsammans med sitt ex från 18-19 år tills de var typ 30.. Och inga barn, inga ringar, nada. (Vilket jag förstås är glad över.) Det har förstås inte med saken att göra men i slutändan så vill jag inte att det ska bli så för oss.
Jag vill (och ja, det är otroligt och knepigt och jag är ung och bla bla bla) vara med honom för alltid (väldigt länge) och leva mitt liv med honom, uppleva allt med honom.

Nu babblar jag igen. Det är jättelöjligt och dumt men ibland blir det knepigt. Ett par vänner till oss är gravida (barndomsvän till Pascal) och han sa något om hur konstigt det känns att de ska ha barn och att det är hans första vän som får barn osv.. Och sedan skrev han typ "är det vi som står på tur?" och mitt hjärta tog ett litet skutt, inte för att jag vill vara näst på tur men för att han vill ha barn med mig. Fast jag vet att han inte vill. Gah. Störigt.

Ringar, förlovningar, giftermål är vackert, underbart men att vilja ha barn med någon - det är höjden av kärlek. Det finns inget vackrare än att vilja ha barn med någon - man kan inte skilja sig från sina barns pappa, man kan aldrig dumpa sina barns pappa.. Barn är för livet och tanken att någon inte vill ha de med en fastän de säger att de älskar en och vill göra allt för en känns.. konstigt.

Nej nu räcker det.

Dusch och sedan middag med min älskade grabb och våra gravida, underbara vänner.. :)

Just nu orkar jag inte.. Det är för mycket.

Min barndomsvän är död. Kunde jag vara med på begravningen? Nej.

Fick jag skit på jobbet? JA! Jävla 2 timmars möte och jag vet inte vad.. Jag kämpar mig igenom, "de har stora krav för att de vill (och tror) att jag pallar det". Tack för förtroendet men sluta vara på mig så!!!

Min farfar har dött. Min älskade Farfar. Våra sista år ihop var så vackra, fulla med kärlek och nya upplevelser ihop.. Han blev som en ny Farfar för ett par år sedan.. Så häftigt!! Över 70 år och beredd att acceptera allt och alla, visa kärlek och ändra sin uppfattning om allting. Så Jäkla Häftigt!!!!!!!
Att vara så öppen och modig vid den åldern.. Det är så beundransvärt..

Jag orkar inte skriva om det. Även såhär, nån vecka efter.. Jag har gråtit mig utmattad dag efter dag. Men jag orkar inte skriva om det nu. Han är för speciell - för ball. För älskad.
Jag är så så tacksam för de sista åren vi fick ihop - de var så fantastiska.
Och jag är STOLT att jag varje gång vi sågs, varje gång, berättade det för honom.

Jag älskar dig Farfar Bertil !!